Nu tror ni kanske att denna bloggen har återuppstått.
Så är inte fallet.
Jag skriver en text om sökmotoroptimering tillsammans med min vän och kollega Maja för en skoluppgift och väcker därför liv i mitt gamla flöde av alster. Visst är det väl spännande att man med tankar bakom ett inlägg kan öka antalet besökare genom att pinga bloggen med olika funktioner alternativt se till att den innehåller ord som många människor är intresserade av. Kanske har ni just hittat hit genom mina obefintliga tankar om sökmotoroptimering. Då hoppas jag att jag inte gör er alltför besvikna.
Till er andra. Jag saknar er.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Hej schlagerflopp, schlagressiva mellonördar och schlagsmålssugna esc-fantaster. Vad var det som hände?
Jo, det som inte hade hänt om det var Herr Fakir som satt där på scenen och plonkade på sitt piano. Jag försöker att inte tänka på hur mycket de där 35000 ljusstavarna kostade och hur det hade sett ut om man istället slängde alla de tusenlapparna i en liten sjö någonstans i Norrland, men det är svårt så svårt. Men hey – this is my life my friend och jag schörjer bäst jag vill. Tänka positivt är annars en bra grej och haja hur många timmar på lördag kväll som jag spar in till annat (typ plugg) genom att slippa sitta som en schlav framför tv:n. Just det!
Klockan ringer snart; 04.40. Imorgon fotograferar jag studenter i Märsta innan jag drar iväg och ser en hel bunt alldeles fantastiska människor dansa för krigens mammor. Håll gärna tummar för solig och krångelfri dag. This is it!
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Shit pommes pinnes…
Saker jag ska ha gjort innan veckan är slut:
- Läst ut en bok
- Jobbat imorgon
- Fotograferat studenter i Märsta på fredag
- Samordnat en dansmanifestation på Sergels Torg på fredag
- Besökt ett industrimuseum på lördag
- Skrivit ett reportage på 8000 tecken om ett industrimuseum på lördag
- Bakat till Lillemans fotbollsmatch på lördag
- Knåpat på idéer till en strategi kring ökad interaktivitet
- Förberett en redovisning
- Kontaktat LiA-företag till hösten, innan alla smiter på semester
- Fixat jäkla csn-papper som strular
- Sett Sveriges kalkonplacering i ESC
Nu är det alltså torsdag. Vågen på den någon? Ingen? Nähä.
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Öppet bloggbrev till Tomten…
Hej tomten!
Om du ger mig nio dygn á 36 timmar
denna veckan så ska jag ge dig en blåmulad ren med extra stora horn och vingar.
//Anna (som har förtjänat sommarlov sedan april ungefär, men det kommer
ju fäään aldrig)
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
I´m Talling you!
Herregud, jag måste visa er utsikten från mitt hotellfönster i Tallin:
När jag drog undan gardinerna på morgonen möttes jag alltså av en inomhuspool fylld av feta farbröder. Det är i Tallin det händer, I´m talling you. (Notera ordvitsen. Höhö.)
Filed under: Uncategorized | 3 Comments
Såsom i himlen fastom i Tallin..
Men Tallin då… Gud, ni anar inte. Vackert, 28 grader och strålande sol och dessutom en tant Berta som knådade mig som en bulldeg innan hon lindade in mig i plastfolie och knådade lite till. Som himlen, fast i Tallin.
Filed under: Uncategorized | 2 Comments
Mycket bra men lite mycket…
Ni ser ju hur det går när jag lovar att blogga? Inte. Alls. Efter en helg av spa, vin, uteserveringar och total avkoppling kastades jag som en liten boll in i verkligheten igen. Vilken verklighet sen… Sluttampen av skolan och hur liten motivationen än är så är inte skolarbetet lika puttigt. Det samlas på en hög som växer som ogräs i en ovårdad rabatt. Eftersom CSN envisas med att snåla så fort sommaren närmar sig (och believe me, jag skulle kunna skriva en allt annat än munter roman om just detta) så måste jag dessutom jobba så mycket jag kan. Eftersom ett av jobben innebär studentfotograferingar har jag idag spenderat dagen med att pillra kameror och rigga utrustningar. Innan jag åkte till det andra jobbet alltså, för att jobba 12 timmar natt. Någonstans däremellan fick jag en pil av dåligt samvete rakt in i bröstet eftersom fotoutbildningen gjorde att jag missade spännande föreläsning på skolan och jobbet gjorde att jag missade en kortspelsturnering med det finaste jag har. Mellan alla gnällämnen som jag nu rabblat upp har jag dessutom praktiken att slita med, eftersom den i mitt fall pågår till den 28 Maj. Vilket jag är tacksam för, men hey, jag är trött. Dessutom har jag ett liv. Eller… Jag hade åtminstone ett innan alla gnällämnen hoppade in och tog över. Som om detta liksom inte vore nog så leker barn sanning och konka i min lya som värsta tonåringarna och jag har inte en aning om hur jag ska överleva några jäkla tonår om jag panikar vid 11.
Men det finns glädjeämnen, alltid. Fokus, fokus, fokus på glädjeämnen.
Jag är företagare nu, till exempel. Herregud, vilken grej! Delägare i ett företag! Dessutom kommer bästis bebis vilken dag som helst och sommaren har smygstartat och hur lite tid jag än har precis just nu så är det snart klippor och hav och bad och båtar och grillning och äventyr och det kickar varenda gnällämne till sydafrika. Livet är bra helt enkelt. Det är bara lite mycket nu.
Filed under: Uncategorized | Leave a Comment
Dilledill…
Egentligen innebär det ett visst ansvar att ha en blogg om det också finns läsare som förväntar sig uppdateringar. Jag noterar ett stort fail på mig – sorry. Idag åker jag till Tallin och bor på SPA-hotell och får massage och dricker vin och strosar runt i staden och hänger på uteserveringar i solen (ja, den är beställd). Ska bli sjukt underbart! Utöver vin, vin, vin och massage tänkte jag passa på att samla lite krafter också. De tycks ha försvunnit i takt med att skolan började igen efter praktiken men nu är de sjukt välkomna tillbaka. Hej krafter!
Hoppas att ni alla får en wunderbar helg!
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Jag bloggar så dåligt att det är skämsvarning. Det får bli ändring på detta. Annars då?
Filed under: Uncategorized | 1 Comment
Kan vi öppna ögonen nu..?
Jag har inte skrivit så mycket om min praktik. Huvudet är fullt av information och när jag ger mig på att berätta om mina upplevelser här så vill jag göra det ordentligt.
Det är ingen hemlighet för någon som känner mig att jag tycker att vi lever i en skev värld. Vi frossar i allt, klagar på allt och vill ständigt ha mer. Ibland skänker vi en tanke till de stackars fattiga stackarna på andra sidan jordklotet och försöker påminna oss själva om att uppskatta det vi har. Vi delar samma värld under samma tid och vi accepterar hur den ser ut. Vi lär våra barn att det finns de som har det mycket sämre än oss men vi lär dem inte att göra skillnad. Det är bara så verkligheten ser ut.
När jag började min praktik under kampanjen Rädda Mammorna så ville jag skaffa mig kött på benen för att kunna berätta mer om kampanjen, de utsatta kvinnornas situation och Röda Korsets arbete. Jag läste artiklar, arbeten, redovisningar, tittade på dokumentärer och medverkade på utbildningar om såväl Röda Korset som om Internationell humanitär rätt. Jag har matat mig själv med vidrig information kring hur världen ser ut och trots att jag velat blunda mer än en gång så har jag tittat. Jag har tittat på varenda litet klipp och tagit till mig vartenda litet ord. Det har gjort ont.
Jag hade kunnat blunda, såklart. Jag bor ju i Sverige, herregud. Jag bäddar ner mig under ett varmt täcke varje kväll, äter mig mättare än jag borde, har min son hos mig och fantastiska vänner som finns där när jag behöver. Det hade varit den enklaste saken i världen att titta bort en stund.
Men så tänker jag på den där lilla pojken i Liberia som rekryterades som barnsoldat när han var i min sons ålder. Jag tänker på hur han såg ut när han berättade om hur han tvingades tortera människor som han fick lära sig var monster. Jag tänker på pojken som blev inlåst i en bur med ett lejon i några dagar för att någon gerillaledare tyckte att det var ett skojigt test. Jag tänker på tjejen som blev våldtagen av fem soldater och där den femte våldtog henne med en kniv. Eller mamman som fick bevittna sina båda tonårsdöttrar våldtas. Eller den unga kvinnan som såg sina föräldrar mördas innan hon våldtogs av flera soldater intill sina döda föräldrars kroppar. Eller tjejen som protesterade när soldaterna kom till hennes by och därför blev långsamt torterad innan hon dog av sina skador. Eller den lilla flickan som var tio år när hon kom till ett sjukhus i Kongo med svåra skador efter att ha blivit våldtagen av flera män. Eller alla de barn som är resultatet av alla dessa våldtäkter. Jag tänker på deras mammor som torkar deras tårar och ger dem all sin kärlek trots att de upplevde sina livs mörkaste stunder när barnen blev till. Jag tänker på mammor som kommit ifrån sina barn i krig och som inte vet var de befinner sig, hur de har det och om de lever.
Det är klart att det hade varit enkelt att vända bort huvudet, spola förbi de allra läskigaste detaljerna eller bara blunda en stund. Men kan man verkligen blunda för den verklighet som vi också lever i? Det pågår precis just nu. Här är vi och där är de men trots att det är tusentals mil mellan oss så lever vi ju här samtidigt.
Det är fan dags att sluta acceptera och börja agera.
Filed under: Uncategorized | 9 Comments
AnnaEleonora 
